MÅNLIDS HUS

MÅNLIDS HUS
Andas in, andas ut. Livet pågår.

fredag 18 juli 2014

The Core by Steve Taylor




It can take a whole life time to become yourself
years of feeling adrift and alone
trying to be someone you could never be
wearing clothes that don’t fit you
stammering in a language you weren’t meant to speak
trying to pass yourself off as normal
but always feeling clumsy and unnatural
like a stranger pretending to be at home
and knowing that everyone can sense your strangeness and
resents you because you don’t belong.

But slowly, through years of exploration
you see landmarks that you somehow recognize
hear vague whispers that seem to make sense
strangely familiar words, as if you had spoken them yourself
ideas that resonate deep down, as if you already knew them
and slowly, your confidence grows,
and you walk faster, now you sense the right direction
and feel the magnetic pull of home.

And now you begin to excavate,
to peel away the layers of conditioning
to shed the skins of your flimsy, false self
to discard those habits and desires which you absorbed until
you reach the solid rock beneath
the shining molten core of you.
And now there’s no more uncertainty
your path is clear, your course is fixed,
and this bedrock of your being is so solid and stable
that there’s no need for acceptance or belonging
no fear of exclusion or ridicule
and everything you is right and true
and deep and whole with authenticity.

But don’t stop. This is only the half way point –
maybe even just the beginning.
Once you’ve reached the core,
keep exploring, but more subtly
keep excavating, but more delicately
and you’ll keep unearthing new layers, finding new depths
until you reach the point which is no point
where the core dissolves
and the solid rock melts like ice
and the self loses its boundary
and expands to encompass the whole.

A self even stronger and more true
because it’s no self at all.

A self you had to find
so that you could lose it.

 

tisdag 8 juli 2014

Byron Katie workshop

Chinateatern i Berzelii park i Stockholm. Klockan är ½10 på morgonen.
En av de ljuvliga första sommardagarna i år. Parken är full av människor i mogen ålder som väntar i det längsta med att gå in. Ingen under 40 vad jag kan se. Många har en eller flera malas (ett tibetanskt radband med 108 kulor) om halsen eller handleden. Naturligtvis har jag det också :-)

Väl inne på teatern så ser jag askar med näsdukar utplacerade utmed stolsraderna.
Då börjar jag gråta. Igen. Vad som helst triggar det. Dag och natt. Det är därför jag är här.
Sorgen över den förlorade dottern. Hur kan jag hantera den, hur ska jag klara av vreden, sorgen , bitterheten. Jag måste hitta ett sätt att bearbeta det och leva med det. Kanske, kanske, hitta en väg tillbaka?
Jag vill vara klok och förstående, vis. Ta det med jämnmod. Låta det följa sin egen egen väg. Men så fungerar det inte. Det tar all min energi och det negativa tar alltid över hur jag än försöker.
Jag behöver nya verktyg, en annan vinkel att se på saken. Därför är jag här.



Hon är en vacker kvinna och hon ler vänligt. Så börjar hon prata, ber om frågor och de kommer.
Hon arbetar efter ett slags schema: the work. Alla frågor besvaras och samtalas om enligt the work.
länk till the work
Man kan skriva ut de här formulären: 'döm din nästa'  och fylla i för olika personer och händelser. Vi har fått tre stycken i vår 'portölj'.

Vi ska utgå från en situation vi själva bestämmer och fylla i ett formulär så ärligt vi kan.
De fyra första frågorna är väldigt bra, man skalar bort allt onödigt. Mediterar och ser på situationen utan alla 'om' och 'men'
Sen börjar det bli konstigt (min åsikt). Kanske är det lättare att förstå när hon är närvarande och kan formulera frågorna man ska ställa sig själv. Men om man bara följer formuläret, där tappar jag henne. Förstår inte. Varför ska jag hålla med när min far kallat mig idiot och säga ja, jag är en idiot och mena det? (ett exempel).
Jag vet inte om man behöver vara så hård och okänslig som jag tycker hon är. Väldigt vass mot en del.
De flesta har tydligen arbetat med det själva tidigare, det har inte jag, kanske de är vana vid hennes skarpa kommentarer. Det är ett väldigt intellektuellt sätt att arbeta, inget känslopjunk.

De flesta har mycket svåra saker de brottas med. En man vars fru dog för fem år sedan (gratulerar, säger Katie), en annan vars son vägrar att ha kontakt med hen sedan 20 år, en annan vars barn nyss dött.
En sak jag tar till mig är: my business, your business och Gods business. Känslor föds av tankar. Utan tankar, inga känslor. Dina tankar och känslor är din sak, ditt problem. Mina tankar och känslor är min sak, mitt problem. Allt annat är Guds sak.

Jag har tagit till mig en del och jag ska arbeta med formulären, så långt det känns OK för mig.

Kanske är det bäst att läsa någon av hennes böcker också för att förstå bättre. Kanske har jag inte kommit tillräckligt långt på vägen till upplysning bara.

Jag tycker hennes verktyg till stor del är väldigt bra och jag hade stor nytta av dagen men man behöver inte ge människor blåmärken i själen.

"Om du älskar mig så är det du som älskar, din kärlek. Bra, men det har ingenting mig att göra. Om jag älskar dig så är det min kärlek, min sak. Det har ingenting med dig att göra."